Under 1990-talet doktorerade jag i sociologi. Min handledare var Walter Korpi, som gick bort i slutet på förra året. Jag tror att en av de första skrifter jag läste av honom var ”Varför strejkar arbetarna?” från 1970. Själv så forskade jag inte alls om det ämnet. Min avhandling handlade om familjepolitikens framväxt i 18 OECD-länder.

Nu några decennier senare brottas jag i praktiken med frågan om just konflikter på arbetsmarknaden. Men nu är kanske den rimliga frågan att ställa varför inte arbetarna strejkar. I min senaste bok, som jag varit redaktör för tillsammans med Anna Fransson, ”Den svenska arbetsmarknadsmodellen” kan jag inte låta bli att ge mig på frågan om strejkandet i Sverige med min gamla handledare.

Det är fascinerande att det mest spännande om konflikter på arbetsmarknaden skrevs av just honom och för så länge sedan. Ett skäl till att det inte skrivits så mycket om konflikter på svensk arbetsmarknad sedan 1970-talet är att antalet konflikter störtdök på 1990-talet. Sedan dess har nivån legat rekordlågt i en internationell jämförelse. Det som inte ses som ett problem, är sällan något samhällsvetare lägger särskilt mycket fokus på.

Industriavtalet från 1990-talet skapade två viktiga resultat. Det ena är det som ofta lyfts upp, en löneökningstakt på en rimlig nivå, i relation till våra konkurrentländer och till inflationstakten. Det andra är fred på arbetsmarknaden – och framförallt inom industrin.

1970- och 1980-talen präglades av ett otal konflikter, lovliga såväl som olovliga. Ingåendet av Industriavtalet betydde slutet på detta och början på något nytt. Visst har det förekommit, och förekommer, strejker på svensk arbetsmarknad. Men mellan parterna i Industriavtalet har det varit anmärkningsvärt fredligt.

Värdet av detta är förstås stort för arbetsgivarna. Konflikter innebär stora kostnader för alla inblandade. Frånvaron av konflikter innebär att svenska företag har konkurrensfördelar och kan planera sin produktion på ett mer effektivt sätt.

Men hur gick det här till egentligen? Är det så att Sverige har mesiga fackföreningar som inte vågar strejka eller är de istället ovanligt kloka och inser att genom att inte strejka blir kakan större att dela med arbetsgivarna?

Antagligen är de svenska facken varken smartare eller mesigare. Det som är skillnaden är att vi i Sverige lyckats bygga lönebildningsinstitutioner och tillit mellan parterna som gör att alla aktörers rationella handlande också leder till störst samhällsnytta inom området.

Svenska fackförbund var inte snälla eller återhållsamma som inte krävde kompensation för inflationen i förra avtalsrörelsen. De gjorde det som var bäst för de egna medlemmarna. Men det var också bäst för Sverige. Efter avtalsrörelsen sjönk inflationen snabbt. Riksbanken kunde sänka räntan och nu ökar reallönerna igen.

Om lönebildningen ska fungera bra ska det vara precis så här. Men det bygger också på att parterna litar på varandra och de utgår ifrån att det inte finns någon gräddfil för något enskilt fackförbund som beter sig annorlunda. När svensk lönebildning fungerar som allra bäst förstår alla aktörer i systemet vilken uppgift de har och vad som krävs för att upprätthålla tilliten till varandra och modellen.

Irene Wennemo, Generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Nyhetsbrev:

Prenumerera på vårt månadsvisa nyhetsbrev. Fyll i din e-postadress nedan. Dina uppgifter används enbart till utskick av nyhetsbrevet.