Sedan Industriavtalet tecknades år 1997 har avtalen inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn utgjort en norm för hela arbetsmarknaden. Genom samordning, utfästelser i förhandlingsordningsavtal och andra kopplingar har Industriavtalets normerande roll fått genomslag på hela arbetsmarknaden.
Genom åren har normeringen, det så kallade märket, för avtalskostnaden legat på de nivåer som beskrivs här nedan. Normeringen omfattar inte bara löneökningar utan också andra avtalade värden som till exempel avsättningar till pensioner.
2004: Industrin tecknade ett treårsavtal 2004 som landade på ca 7,3 procent inklusive värdet av arbetstidsförkortningar
2007: Industrins avtal beräknades till 10,2 procent på 36 månader
2010: Industrins avtal beräknades till 2,6 procent på 18 månader
2011: Industrins avtal tecknades med olika längd, men med en årstakt på 2,6 procent.
2013: Industrins avtal beräknades till 6,8 procent på 36 månader
2016: Industrins avtal beräknades till 2,2 procent på 12 månader.
2017: Industrins avtal beräknades till 6,5 procent på 36 månader.
2020: Industrins avtal beräknades till 5,4 procent på 29 månader.
2023: Industrins avtal beräknades till 7,4 procent på 24 månader.
Industriavtalets parter
Parterna som står bakom Industriavtalet tecknar tillsammans 55 avtal som omfattar cirka 500 000 anställda. I Industriavtalet ingår också ett antal branschorganisationer som inte tecknar kollektivavtal. Arbetsgivarorganisationerna är Grafiska Företagen, IKEM, Industriarbetsgivarna, Livsmedelsföretagen, Gröna arbetsgivare, Teknikföretagen, TEKO och TMF. Fackförbunden inom Industriavtalet är GS, Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall, Sveriges Ingenjörer och Unionen.
Länkar:
Industriavtalet på Industrirådets webb
Christian Kjellström
Utredare/nationalekonom
Fråga mig om kollektivavtal