Nya förhållanden i ekonomin kan sätta en del oklarheter i den rådande ekonomisk-politiska regimen i blixtbelysning. Från en del fackligt håll har det påpekats att de minsann inte har ansvar för hur hög inflationen blir. Det har de både rätt och fel i.

Sedan 1990-talskrisen har Sveriges Riksbank varit självständig och dess penningpolitik styrs av ett inflationsmål. De ska föra en penningpolitik, alltså i första hand höja och sänka styrräntan, för att få inflationen att ligga så nära två procent som möjligt.

Att det initialt var svårt att veta hur de skulle använda ränteinstrumentet för att kalibrera inflationen var en sak. Men nu har de tränat på detta i trettio år. Inget tyder på att det blev lättare med tiden. De stora problem som Riksbanken haft med att uppnå sitt mål vittnar om att inflationen påverkas av fler faktorer än deras ränta.

Globala förändringar och den internationella inflationen var uppenbart viktiga för att förstå den svenska utvecklingen. Men jag skulle hävda att någon sorts oförlöst rollfördelning mellan Riksbanken och arbetsmarknadens parter är en annan viktig faktor.

När Riksbanken fick sin självständighet och sitt inflationsmål var svensk lönebildning i upplösning. Starka aktörer på arbetsgivarsidan ville att den skulle decentraliseras och att förhandlingar skulle ske på företagsnivå. Det fanns vid denna tid inga starka centrala aktörer som satte något märke för hur höga löneökningarna skulle vara. Inflationsmålet var anpassat för denna situation.

I en decentraliserad lönebildning behövs ett inflationsmål för att få arbetsmarknadens parter att rätta in sig i ledet och anpassa löneökningarnas storlek till det ekonomiska utrymme som finns till förfogande. Det finns ingen annan disciplinerande kraft som förhindrar att en pris-lönespiral tar fart.

I till exempel USA måste arbetsmarknaden kylas ned för att löneökningstakten ska minska. När lönerna sätts lokalt i förhandlingar mellan en enskild arbetsgivare och arbetstagare kommer den senare alltid vilja få så mycket kompensation som möjligt för att allt har blivit dyrare. Det är först när arbetslösheten stigit så mycket att det inte går att kräva högre löner som den lönedrivna inflationen börjar minska rejält.

I Sverige decentraliserades dock aldrig lönebildningen. Det Industriavtal som kom till några år efter att Riksbanken blev självständig blev början på en återcentralisering av lönebildningen, men med industrin ännu tydligare i förarsätet. När Industriavtalet var nytt var det inte alls självklart att det skulle komma att fungera så väl som det visade sig göra. Det byggde ju på att alla andra arbetsgivarorganisationer och fackförbund i både privat och offentlig sektor mer eller mindre frivilligt accepterade det märke för löneökningarnas storlek som sattes av industrin. Men det gjorde de.

I och med detta så uppstod i praktiken ett dubbelkommando över inflationspolitiken i Sverige. När både parterna och Riksbanken styrt åt samma håll har det fungerat bra, men när man dragit åt olika håll har det varit mer besvärligt. Hur höga löneökningarna blev styrdes av arbetsmarknadens parter och inte av Riksbanken. Och löneökningarnas storlek är väldigt viktigt för hur hög inflationen kommer att bli (om det inte kommer kraftiga externa inflationsimpulser, vilket vi fått uppleva under det senaste året).

Under denna trettioårsperiod har det varit vissa kontroverser mellan parterna och Riksbanken, när den senare haft synpunkter om hur löneökningstakten kan bidra till att inflationsmålet uppnås. En sådan inblandning i parternas självständiga lönebildning uppskattades varken av fack eller av arbetsgivare, utan väckte istället rejäla reaktioner.

Under senare tid verkar det emellertid som om Riksbanken förstått och accepterat sin inte helt enkla position. Det är uppenbart viktigt att förtroendet för inflationsmålet upprätthålls. Om inte de svenska arbetstagarna tror att inflationen kommer att sjunka till två procent under de kommande åren kommer kraven på lönekompensation för ökade levnadsomkostnader att öka.

När lönebildning är centraliserad som i Sverige behöver emellertid inte ekonomin kylas ned på samma sätt som i länder med en helt decentraliserad lönebildning. Genom att märket för löneökningarna hamnar på en nivå som inte leder till ökad inflation och regeringens ekonomiska politik inte heller driver på prisökningstakten kan Sverige ta sig ur denna situation på ett bättre sätt än i många andra länder.

Visst har Riksbanken ett ansvar för att penningpolitiken utformas för att nå inflationsmålet. Parterna på arbetsmarknaden har dock en egen möjlighet att få ned inflationen utan att svensk ekonomi behöver genomgå ett stålbad. Den svenska lönebildningsmodellen har aldrig haft större möjligheter att gynna svensk ekonomi. Sverige behöver inte gå vägen genom en djup ekonomisk kris för att få ned inflationen.

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)