Den svenska arbetsmarknadsmodellen har blivit storpolitik i Finland.
Under tidigt 1990-tal var det flera som tittade längtansfullt på Finland. Under den tiden fungerade den finska, lite speciella, modellen väl i jämfört med lönebildningseländet på andra sidan Östersjön.
Den svenska modellen för lönebildningen har allt sedan Saltsjöbadsavtalet byggt på en tudelning av ansvarsförhållanden mellan stat och parter. Lite förenklat har parterna tagit ansvar för regleringen av arbetsmarknaden. Staten har tagit ansvar för skatter, välfärdspolitik och annat. Ibland har det fungerat bra, under perioder har det varit mer kaotiskt.
I Finland har man i mycket större utsträckning gjort trepartsöverenskommelser mellan stat, arbetsgivare och fackförbund. Breda majoritetsregeringar, som varit en självklarhet i Finland, har tillsammans med parterna gjort upp om både ekonomisk politik och arbetsmarknadens funktionssätt. Detta samarbetsklimat bröts emellertid sönder för ett decennium sedan.
Under senare tid har situationen på finsk arbetsmarknad varit turbulent. Arbetsmarknadskonflikterna har varit många, långa och kostsamma. Samsynen om hur förhandlingssystemet ska se ut har varit obefintligt. Vissa arbetsgivare har velat och lyckats genomföra en decentralisering av lönebildningen ned till företagsnivå. Men i ett land med relativt starka fackföreningar innebär ju inte det att fackförbunden struntar i att samordna sig nationellt.
Att Finland är med i EMU innebär att löneökningar på en högre nivå än i konkurrentländerna slår direkt mot konkurrenskraften. De har, på gott och ont, ingen flytande valuta som fungerar som en krockkudde om lönebildningen spårar ur.
Den nya finska regeringen anser att det måste bli ett slut på den rådande situationen. De har dragit igång ett massivt reformarbete. Och inspirationen är svensk. De vill införa en modell som påminner om vårt industriavtal.
Under svenskt 1990-tal ville politikerna skapa ett tryck på parterna att bli överens om en ny bättre fungerande lösning. Men den modell som kom till utformades inte av politiken, utan av parterna själva. Det var parterna i industrin som var de viktigaste kreatörerna. Men modellen hade aldrig fungerat om inte andra parter också accepterade att industrin på ett tydligare sätt än tidigare satt i förarsätet och att tjänstemännen fick en mycket viktigare roll än i den gamla modellen för samordnade förhandlingar som rådde mellan år 1956 och 1983.
Finland behöver reformera sin lönebildning. Med tanke på hur väl den svenska modellen levererar är det inte konstigt att finska politiker vill ha den som förlaga. Problemet är bara hur de ska ta sig dit. Industriavtalets framväxt var en utdragen process. Det skulle antagligen aldrig blivit av om inte alla parter, i och utanför industrin, hade något att vinna på det. Men ännu viktigare var nog att alla parter också var tvungna att rucka på sina bestämda föreställningar om hur lönebildningen borde fungera.
Det krävdes att det fanns ett brett krismedvetande. Men lika viktigt var att ingen fick precis det de ville ha. Arbetsgivarna fick ge upp idén om en decentraliserad lönebildning. LO fick ge upp hoppet om att återgå till samordnade förhandlingar som gett dem en tung roll. Industrifacken i LO var tvungen att släppa in Unionen (dåvarande SIF) och Sveriges ingenjörer till förhandlingsbordet om det skulle bli något. Och tjänstemännen behövde ta ansvar för hela samhällsekonomin, och inte bara tänka på vad som var bäst för just tjänstemännen.
I det reformarbete som Finland är inne i är det avgörande att en ny modell inte skapas av att några få bestämmer och andra blir överkörda. Det behöver vara ungefär lika plågsamt och lika gynnsamt för alla parter om det som skapas ska bli långsiktigt hållbart.
Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet
Länkar:
Fler blogginlägg från Irene Wennemo
Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk – Get a Newsletter)