Arbetstidsfrågan har åter hamnat högt på både den fackliga och den politiska agendan. En socialdemokratisk arbetsgrupp ledd av Annika Strandhäll, med bakgrund från tjänstemannaförbundet Vision, har föreslagit att arbetstiden stegvis ska förkortas till 35 timmar i veckan. För Vårdförbundet var en förkortad arbetstid deras viktigaste krav under konflikten under försommaren. LO beslutade under sin kongress att de skulle verka för kortare arbetstid genom avtal, och inte genom att förändra lagstiftningen. Men LO-förbunden verkar inte helt överens om att detta är rätt väg att gå.

Den senaste generella arbetstidsförkortningen trädde i kraft 1973. Det var då Sverige fick sin 40-timmarsvecka. Införandet av fem veckors semester skedde under samma årtionde. Ett årtionde som i övrigt kännetecknas av att relationerna mellan arbetsmarknadens parter bröt ihop och inte reparerade sig på länge.

Det finns många skäl till att relationerna gick över styr på 1970-talet. Men sammanbrottet har nog bidragit till att generella arbetstidsförkortningar inte blivit aktuella i Sverige igen. Men det betyder inte att arbetstiden är lika lång som den var på slutet av 1970-talet.

Sedan dess har arbetstidsförkortningar ägt rum på två olika sätt. Det ena sättet har varit att genom avtal förkorta arbetstiden. Det har skett på en mängd olika sätt i olika sektorer och har varit högre prioriterat för vissa grupper än för andra. Men sammantaget har förkortningarna alltid finansierats av löneutrymmet för de som får del av den kortare arbetstiden.

Det andra sättet har varit de arbetstidsförkortningar som skett på politisk väg. De har varit riktade till grupper som av olika skäl bedöms ha behov av en kortare arbetstid. Den allra största förändringen jämfört med 1970-talets början är utbyggnaden av föräldraförsäkringen. Den har successivt förbättrats. Den senaste reformen skedde i år och innebar en ökning av antalet dubbeldagar. Dessa dagar ger en möjlighet för föräldrarna att vara hemma tillsammans med barnet. När det gäller finansieringen av detta tas kostnaden av staten och skattebetalarna.

Att frågan om generella arbetstidsförkortningar aktualiserats är begripligt. De senaste åren har inneburit något av en revolution på svensk arbetsmarknad. I vårens rapport om löneskillnaderna mellan kvinnor och män presenterar Medlingsinstitutet ny statistik över förekomsten och utvecklingen av hemarbete i Sverige. Möjligheten att arbeta hemma har etablerat sig på allvar, men skillnaderna mellan olika grupper är stora. Bland arbetare förekommer det knappast alls. Bland tjänstemän är det betydligt vanligare, men även bland dem finns grupper där det inte fått genomslag.

Samtidigt som hemarbetet slagit igenom har kompetensförsörjningen blivit ett allt större problem i många sektorer. I vårdkonflikten ville arbetsgivarna inte gå med på någon arbetstidsförkortning även om den skulle ha finansierats med lägre löneökningar. Skälet var bristen på utbildad arbetskraft. Om arbetstiden skulle förkortas, befarade arbetsgivarna att det skulle bli ännu svårare att bemanna vården och att övertid och stress därmed skulle öka. På samma sätt är det för många andra arbetsgivare. Kostnaden för en arbetstidsförkortning kan i många fall bli dubbel för dem.

I kölvattnet av dessa förändringar är det inte konstigt att arbetstidsfrågan aktualiserats. Vad denna diskussion leder till kan vi ännu inte veta. Men det svenska partssystemet brukar vara framgångsrika i att hitta lösningar som både bevarar svensk konkurrenskraft och skapar goda och rättvisa villkor för arbetstagarna. Historiskt har det varit riskabelt att politisera frågor som hanteras bäst av parterna.

Irene Wennemo, Generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Nyhetsbrev:

Prenumerera på vårt månadsvisa nyhetsbrev. Fyll i din e-postadress nedan. Dina uppgifter används enbart till utskick av nyhetsbrevet.