Förra veckan var jag på European Employment and Social Rights Forum som organiserades av EU-kommissionens generaldirektorat för sysselsättning, sociala frågor och integration. Där deltog jag i en panel som skulle diskutera om Europa kunde vara både konkurrenskraftig och inkluderande. Det nya världsläget, ett fokus på tillväxt och de ekonomiska problem som bland annat Tyskland brottas med, har skapat en oro bland alla som värnar om arbetstagarnas rättigheter och Europas välfärdsstatsambitioner.

Frågeställningen i denna panel fick mig att tänka på när jag precis hade fått mitt första jobb utanför universitet. Jag hade blivit politisk sakkunnig till socialförsäkringsminister Anna Hedborg. Den socialdemokratiska regeringen tillträdde under hösten 1994 och svensk ekonomi var i fritt fall. Budgetunderskotten var rekordstora och statsskulden växte snabbt. Sverige hade fått massarbetslöshet och tappet i antalet sysselsatta hade varit rekordstort.

Ett av många projekt som jag drogs in i var skrivandet av en debattartikel om huruvida det var möjligt att kombinera en generös välfärdspolitik och en hög ekonomisk tillväxt. Det var verkligen ingen självklarhet att hävda något sådant vid denna tid. Både till höger och vänster var det många som menade att Sverige var tvunget att göra om den svenska modellen i grunden om vi skulle kunna lämna den djupa krisen bakom oss. Det hela ledde fram till två debattartiklar som publicerades två dagar i följd på DN Debatt. Det var det finaste som kunde uppnås i media-Sverige vid denna tid.

Tongångarna när det gäller välfärd och tillväxt är liknande i EU för tillfället. Det finns en stor rädsla för att Europas tillväxt ohjälpligt halkar efter Kinas och USA:s om vi inte omprövar synen på arbetstagarnas rättigheter och ekonomiska trygghet. När man upplevt en likartad situation på nationell nivå är det lite lättare att hålla emot resonemang av denna typ.

De svenska erfarenheterna pekar mot att det visst går att behålla höga ambitioner vad gäller välfärd och samtidigt ha en hög ekonomisk tillväxt. Sedan nittiotalskrisen har Sveriges BNP och arbetstagarnas realinkomster utvecklats bättre än i resten av Europa. Men under krisen lades också några viktiga riktlinjer för utvecklingen fast.

För det första har det varit ett fokus inte på att rädda jobb – utan att rädda människor. Det har funnits en bred acceptans för strukturomvandling. Det svenska arbetslivet består av helt andra jobb än de vi hade 1995. Denna omställning har stundtals inneburit ett högt pris för både anställda och företag som inte kunnat fortsätta i den verksamhet de arbetat i tidigare. Men samtidigt har det också inneburit att den svenska tillväxten kunnat vara hög.

Det som varit viktigt för att klara denna omställning är utbildning och stöd till omställning. Den senaste stora reformen på detta område var omställningsstudiestödet. Att denna möjlighet att studera vidare i vuxen ålder blivit så populär visar att de svenska arbetstagarna tar ett stort ansvar för att förbli kompetenta och attraktiva anställda. I detta avseende tror jag att många EU-länder verkligen har något att lära sig av Sverige.

En annan viktig lärdom är att Sverige – även om det stundtals varit svårt – har haft ett bra samarbete med arbetsmarknadens parter. Formerna för denna dialog kan se olika ut och samarbetsklimatet har varierat över tid. Bäst resultat har uppnåtts när parterna inte tjänat på att ensamma uppvakta regeringen för att få igenom lagstiftning som gynnar den egna parten, utan när det lönar sig mest att bli överens med sin motpart om vad som behöver göras.

På EU-nivå behöver de också få till en bättre social dialog (som det kallas på EU-språk). Det har inte varit enkelt att få till stånd detta. Ett viktigt skäl är att modellerna för den sociala dialogen ser helt olika ut i olika länder. De nordiska länderna har en typ. Tyskland och Österrike har en annan modell och sen finns en massa andra varianter också. Men det är helt uppenbart att ett kännetecken för framgångsrika europeiska ekonomier är att de har institutionella modeller för att hantera parternas intressekonflikt på ett effektivt sätt.

Att skapa bättre institutioner för detta på EU-nivå kommer vara ett viktigt uppdrag om det ska vara möjligt att kombinera en allt större integration inom EU-området, stora investeringar och goda relationer mellan arbetsmarknadens parter. EU är viktigare än många gånger förr. I Europa ska vi inte försöka imitera andra länders modeller, utan vi ska i stället bygga vidare på det som är Europas styrka.

Irene Wennemo, Generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Nyhetsbrev:

Prenumerera på vårt månadsvisa nyhetsbrev. Fyll i din e-postadress nedan. Dina uppgifter används enbart till utskick av nyhetsbrevet.